Är det så konstigt? Imorgon har det gått en vecka sedan han åkte. Man inser inte förrän man står där själv hur uppbundna man egentligen är av varandra och hur mycket man gör för varandra och för att vardagen ska gå ihop. Jag saknar också närheten och samvaron här på kvällen efter att barnen har somnat. Att få snacka av sig. Hannah saknar också sin pappa vilket man märker på de små sakerna hon säger. Innan idag sa hon -Pappa ska komma hem och pussa och krama mig... och mysa med mig. Smälter man inte bara?
Därför är jag oerhört glad och tacksam för vänner som ställer upp med både det ena och det andra. Det är de där små sakerna som att bästaste E och W tog båda barnen i onsdags så jag kunde ta mig till vårterminens första föreläsning. Imorgon ska Hannah leka en stund med S när jag och Nellie ska på sim. På måndag ska jag till tandläkaren och kollade först om jag kunde lösa barnen på något sätt och det gick ihop det också! Då kommer L hit på morgon och tar N. Jag är ytterst ödmjuk och tacksam! Jag hoppas att få ställa upp för dem när de behöver hjälp.
5 kommentarer:
Hoppas tiden går fortare än du tror. Och Hannah var en fröjd att ha hand om idag. Dom lekte så fint så!
Kram
Det hoppas jag också! Vad skönt att hon uppförde sig:-) Fast jag tror hon brukar det:-).
Tack igen!
KRAM
Förstår absolut att du saknar din man Vera! Skönt att du har fått lite hjälp där =) Hoppas du får lite sömn också så att du får känna dig lite piggare. Kramar i massor
Halkade in här via Tösaös och pågaupptåg.
Fin blogg!
Förstår att du saknar din man. Jag hade känt som dig. Men goda vänner växer inte på träd. Fint att det ställer upp och finns där för er.
Kram
Tack!
Skicka en kommentar