Tiden går så förbannat fort

För exakt ett år sedan satt jag hemma och var spänd. Jag hade spenderat hela dagen på Spec-mödravården inne i Lund för diverse undersökningar. Jag har för mig att jag kom dit vid 9-tiden på förmiddagen för att göra ytterligare ctg-kurva och blodflödesmätning. Till sist var det dags att träffa läkare. Det tog sin lilla tid och jag fick vänta länge mellan de olika undersökningarna. Läget var i alla fall som det tidigare varit, fortfarande för lite näring men bebis mådde rätt hyfsat ändå. Läkaren undersökte hur mycket vatten jag hade och det låg på gränsen för för lite och "domen" blev igångsättning dagen efter. Jag skulle ringa in till förlossningen på morgonen för att få besked när jag kunde komma.

Ja, då var det andra förlossningen och andra igångsättningen. Jag minns att under denna graviditeten var jag så orolig för hur det skulle starta där hemma med värkar och vattenavgång. Precis som man går och är orolig under sin första graviditet. Men inte fick jag uppleva det heller. När jag var på återbesök hos min barnmorska efter förlossningen sa jag till henne: -Ja, tredje gången gillt då! Hon skrattade åt mig och tyckte det var bra att jag kände så i alla fall.

Det finns ju fördelar med att bli igångsatt även om mycket kan gå fel och bli långdraget. Jag visste vilken dag jag skulle föda (visst det kunde dra över en dag eller så) och jag fick hjälp med min smärta redan från början på förlossningen. Jag slapp gå hemma och ha ont.